fashion is important but its not everything

Dubbelt upp.

Denim, denim, denim, denim överallt.

Och snart får jag så här snygga solränder på kroppen.

Idag tänkte jag och en vän åka till en loppis men det var inte öppet idag. Så synd då jag var så sugen på att hitta något charmigt fynd! Det kliar i inredningsfingrarna och jag bara längtar tills vi är hemma i vår älskade lägenhet i Göteborg igen.

Jag ska elda i öppna spisen även om det är sommar. Jag saknar den jäkla öppna spisen.

Vi har så mycket ideér som vi vill slå i saken med en gång när vi flyttat. Och det skall vi försöka med. Ingen idé och vänta! Kolla in dessa hem ovan, här finns mycket inspiration att hämta. Eller hur?

Att jag älskar djur hoppas jag ni förstår då jag har hund. Jag är jätte blödig när det gäller djur och barn. Kan inte se filmer när barn eller djur far illa.

Innan min voffsa hade jag katt med mitt x, men katten fick jag e bort då han var utekatt och jag flyttade själv till en etta utan möjlighet att ha honom ute.

Och när jag växte upp hade jag och mina syskon alla djur ni kan tänka er.

Hund

Katt (minns inte hur många varianter, smarta, dumma, elaka, hemska, jättegoa)

Kaniner (min syster hade ett helt harem)

Dansmöss (förökade sig värre än kaniner)

Fiskar (rätt tråkigt djur faktiskt)

Fåglar

Vandrande pinnar (räknas det som ett djur?)

Vad har jag missat... hmm

Sen var jag och min syster på stallet så ofta vi kunde och borstade hästarna eller red. Min bror red också ett kort tag faktiskt. Ha ha, det var en syn brorsan.

Men vad jag ville berätta är en händelse jag var med om i Paris om en liten kanin.

Vi satt jag och mina kollegor på ett mysigt kafé innan taxin skulle komma och hämta oss för att åka till flygplatsen. Detta var i skuggan vi satt men det var medelhavs värme när vi var där.

I skuggan var det 28 grader och ingen blåst överhuvudtaget. Ni kan ju tänka er i solen och hur varmt det var.

Då säger en kollega till mig att tjejen som sitter bredvid oss har en plastburk i väskan... och i den plastburken finns en kanin.

What?!

Jag önskar jag inte hörde det och jag ville absolut inte se det. Så jag tittar bort och bara ville glömma det dem sa. Förstår ni hur varmt det måste vara i en plastburk med tiny tiny små lufthål i den värmen??

Det blir en diskussion av mina jobbar kompisar och tjejen med kaninen som inte förstår svenska förstår nog ändå vad vi pratar om, eller rättade sagt de andra tjejerna för jag sitter och biter ihop.

Då ska tjejen ge kaninen vatten.

Och det säger av av mina jobbarkompisar och som en reflex tittar jag dit.

Skulle jag inte gjort.

Det var en av dem sötaste små kaninerna jag sett. Den var inte större än min hand. Svart och ursöt, den lilla söta nosen sniffade frenetiskt så morrhåren spreta åt alla håll, och kaninen kämpade med hela sin kropp för att försöka komma ur lådan. Tjejen försöker ge kaninen vatten men den vill ju bara ur den jävla plastburken.

Jag börjar gråta bakom mina solglasögon.

Sen går hon med kaninen. Ut i solen i stekhettan.

Och jag hoppas så in i helvete att hon gick hem med den med en gång.

Kan inte glömma denna lilla kanin.

Vi bor bland massa flyttkartonger och tomt hem. Det blir så mycket mer verkligt nu att vi ska flytta. Det är skönt.

Vi är tidigt ute. Men det är också skönt.

För nu är det jobba, jobba, jobba som gäller.

Båda våra Ipones är stendöda. Inga laddare hittas. Suck.

Jag har väl "städat" bort dom och minns inte var jag lagt dom. Så funkar jag tydligen.

Vaknar automatiskt 06.11, klockan står alltid på 06.00, hur är det möjligt att vakna av sig själv och känna att det är dags att gå upp?

Men när klockan ringer då är det jäkligt svårt att gå upp och jag snoozar 4 gånger innan jag går upp.

Konstigt det där.

By the way 1: S/S -11, nu kör vi. Ska vi skapa massa kioskvältare nu då, eller vad säger ni? Jag behöver peppning, glöd och inspiration. Framförallt glädje.

Konstigt det där.

Idag har vi legat i trädgården hela dagen och solat oss i detta fantastiska vädret. Hon har haft sitt huvud på min mage, på min hals, vi har legat skeden och pussats i massvis.

Åker ni till Paris måste ni besöka detta vackra varuhus. Här hittar du alla märken.

(Sen blir man lite känslomässig stolt på något sätt när man ser Acne har en snygg del där inne också.)

Visst är det vackert? Måste upplevas for real. Allt med Paris var vackert. Romantisk stad säger världen och jag

kan inte säga emot.

När jag kom hem så möttes jag inte av min glada voffsa. Jag trodde hon skulle rusa ut genom porten och möta mig. Men där står min sambo ensam och jag funderar fortfarande på var hon är. Så ser jag hur smutsig hans skjorta är. Och jag ser att det är blod men jag frågar ändå vad det är för något.

Han svarar att det är hennes blod och att hon inte är hemma utan hon är på Djursjukhuset. Jag tror honom inte och frågar varför han skojar med mig. Han fortsätter förklara vad som hänt. Jag frågar om vi inte ska gå upp i lägenheten. Som om ingenting. Jag är i total chock tillstånd. När jag är uppe i lägenheten så börjar paniken sakta krypa över mig. Så när jag ställer frågor märker jag hur tjock rösten låter ibland. Och sen bara brister det. Jag gråter när jag ser hennes leksaker, hennes säng, hennes matskålar eller när jag ser henne framför mig ynklig, skadad och liten alldeles ensam på djursjukhuset. Dåligt samvete kryper över också för att jag inte var hemma hos henne. Avundsjuka kommer också för jag tänker på att våran dagmatte träffat henne mer än jag dessa dagar.

Natten var lång. Alla möjliga tankar kommer över en och alla dessa skräck historier om detta djursjukhus kommer upp i huvudet. Nu gäller detta i Göteborg och jag har ingen erfarenhet av Borås djursjukhus. Jag vaknade hela natten av minsta ljud. Drömde om henne hela tiden.

När jag stiger ut taxin ensam utanför djursjukhuset så öppnar en veterinär dörren och möter mig. Hon frågar vem jag ska hämta och så säger jag hennes namn med gråt i halsen. Sköterskan börjar berätta hur duktig hon varit och skall börja förklara hur det gått till. Jag börjar då storböla, där står jag en vuxen kvinna i 30 års åldern och gråter ihjäl mig för min hund. Jag känner mig lite väl känslig några sekunder men så tittar hon på mig med en sådan förstående blick och säger att hon förstår mig. Det är okej att gråta. Hon har blivit väldigt allvarligt skadad och operationer är alltid riskfulla. Så fortsätter hon berätta hur allt skall gå till med mera nu när vi kommer hem och så.

Jag gråter men försöker sansa mig. Sen får jag vänta i väntrummet medans hon hämtar henne.

Sen kommer hon det lilla knytet med den stora dumma struten på huvudet. Hon gnyr och slickar mig i ansiktet som en tok. Hon kan inte stå still så glad blir hon. Hon gnyr och gnyr. Slickar mig i handen, i ansiktet, trycker sin kropp mot mig, trycker in nosen i näven på mig. Allt för att känna mig.

Hon ville visa sin mage men den dumma struten var i vägen. Men jag har redan sett. Halva magen är rakad på vänster sida. Ett blodigt stort ärr och flera orangefärgade dräneringsrör sitter i huden. Lilla stumpan. Det var värre än jag trodde men jag sansade mig konstigt nog när jag sen satt med henne utanför. Jag pratade med henne och försökte lugna ner henne.

När vi kom hem lade vi oss i trädgården i skuggan och gosade. Hon kämpade för att hålla uppe ögonen och huvudet hoppade upp och ner flera gånger precis som när vi håller på och somnar sittandes.

Och nu väntar vi på att husse ska komma hem. För då kan hon slappna av helt. Jag märker så att hon gärna vill vara med oss båda. (som alltid) Hon kan inte ta det lugnt annars. Minsta lilla ljud och hon tror han kommer.

Sen kommer hon sova som en stock..

Och nu skall jag ta hand om henne. Mitt lilla håriga.