fashion is important but its not everything

När jag kom hem så möttes jag inte av min glada voffsa. Jag trodde hon skulle rusa ut genom porten och möta mig. Men där står min sambo ensam och jag funderar fortfarande på var hon är. Så ser jag hur smutsig hans skjorta är. Och jag ser att det är blod men jag frågar ändå vad det är för något.

Han svarar att det är hennes blod och att hon inte är hemma utan hon är på Djursjukhuset. Jag tror honom inte och frågar varför han skojar med mig. Han fortsätter förklara vad som hänt. Jag frågar om vi inte ska gå upp i lägenheten. Som om ingenting. Jag är i total chock tillstånd. När jag är uppe i lägenheten så börjar paniken sakta krypa över mig. Så när jag ställer frågor märker jag hur tjock rösten låter ibland. Och sen bara brister det. Jag gråter när jag ser hennes leksaker, hennes säng, hennes matskålar eller när jag ser henne framför mig ynklig, skadad och liten alldeles ensam på djursjukhuset. Dåligt samvete kryper över också för att jag inte var hemma hos henne. Avundsjuka kommer också för jag tänker på att våran dagmatte träffat henne mer än jag dessa dagar.

Natten var lång. Alla möjliga tankar kommer över en och alla dessa skräck historier om detta djursjukhus kommer upp i huvudet. Nu gäller detta i Göteborg och jag har ingen erfarenhet av Borås djursjukhus. Jag vaknade hela natten av minsta ljud. Drömde om henne hela tiden.

När jag stiger ut taxin ensam utanför djursjukhuset så öppnar en veterinär dörren och möter mig. Hon frågar vem jag ska hämta och så säger jag hennes namn med gråt i halsen. Sköterskan börjar berätta hur duktig hon varit och skall börja förklara hur det gått till. Jag börjar då storböla, där står jag en vuxen kvinna i 30 års åldern och gråter ihjäl mig för min hund. Jag känner mig lite väl känslig några sekunder men så tittar hon på mig med en sådan förstående blick och säger att hon förstår mig. Det är okej att gråta. Hon har blivit väldigt allvarligt skadad och operationer är alltid riskfulla. Så fortsätter hon berätta hur allt skall gå till med mera nu när vi kommer hem och så.

Jag gråter men försöker sansa mig. Sen får jag vänta i väntrummet medans hon hämtar henne.

Sen kommer hon det lilla knytet med den stora dumma struten på huvudet. Hon gnyr och slickar mig i ansiktet som en tok. Hon kan inte stå still så glad blir hon. Hon gnyr och gnyr. Slickar mig i handen, i ansiktet, trycker sin kropp mot mig, trycker in nosen i näven på mig. Allt för att känna mig.

Hon ville visa sin mage men den dumma struten var i vägen. Men jag har redan sett. Halva magen är rakad på vänster sida. Ett blodigt stort ärr och flera orangefärgade dräneringsrör sitter i huden. Lilla stumpan. Det var värre än jag trodde men jag sansade mig konstigt nog när jag sen satt med henne utanför. Jag pratade med henne och försökte lugna ner henne.

När vi kom hem lade vi oss i trädgården i skuggan och gosade. Hon kämpade för att hålla uppe ögonen och huvudet hoppade upp och ner flera gånger precis som när vi håller på och somnar sittandes.

Och nu väntar vi på att husse ska komma hem. För då kan hon slappna av helt. Jag märker så att hon gärna vill vara med oss båda. (som alltid) Hon kan inte ta det lugnt annars. Minsta lilla ljud och hon tror han kommer.

Sen kommer hon sova som en stock..

Och nu skall jag ta hand om henne. Mitt lilla håriga.